11 juni 2014

Vi ses säkert...


Berättade för ett antal lutherska gäster från ett annat land om de politiska kopplingarna mellan Svenska kyrkan och de partier som sitter i landets riksdag. När valsystemet med direktval berördes blev förvåningen stor, man kunde kallade det bestörtning. De som väljs representerar alltså inte sina församlingar i synoderna? Utan partier eller andra grupper?

Vi diskuterade också den makt som ligger i upprättandet av "nomineringsgruppernas" kandidatlistor, dvs valsedlar. Med direktval till alla nivåer blir det väl nästan omöjligt att hålla samman kyrkan som en kropp? Riskerar man inte att bygga in splittring? Blir det inte motsättningar mellan nivåerna?

Och prästerna? Hur många präster finns det t ex i ert kyrkomöte? Väljs inte prästerna in i kyrkomötet för att de är vigda till tjänst? Hur blir det då?

Jag som trodde, sa en av gästerna, att Sverige och Norge och Finland var trons bastioner! Att där åtminstone står tron stark hos större delen av befolkningen. När jag hör att det sägs att kyrkan har en bekännelse som medlemmarna inte anses behöva göra till sin blir jag överraskad, ja, förskräckt. Min världsbild måste ändras, konstaterade personen.

Gästernas frågor speglar de representativa band som är vanlig inom många andra kyrkor. Den som innebär att man inom kyrkan är kyrkliga företrädare för den lokala gemenskapen om man får förtroende att även sitta med i beslutande grupper på stifts- och riksnivå.

NU är det sommar. Även för Guds folk i Sveriges land. Vi ses väl? Säkrast i en högmässa som firas nära...